96: Från oförstörd pojke till sargad man

Det bortglömda hörnet av garaget är en kvarleva från en svunnen tid. 1980-talet har trängt sig in i ett modernt territorium och tagit sig egna friheter. Karhu-skidorna står i givakt mot en dammig vägg, vallan har för länge sedan torkat in och påminner allt mer om Tipex. De blingbling-silvriga pjäxorna gör dem sällskap.
För en sekund försvinner världen och nostalgin skickar mig tillbaka till 1989, då jag flängde omkring på Myrflodammen i Tandådalen med barnslig entusiasm.
Jag fick beröm av mamma och pappa. De tyckte att jag ”sprang fort”. Det här med glid var en finess som varken dem eller jag begrep mycket av.


Skulle även behöva hjälm i
utförsbackarna mot Oxberg.

 Ibland fick jag deras tillåtelse att själv åka iväg på en tvåkilometersslinga, under förutsättning att det var ljust. Då kände jag mig alltid extra vuxen. Jag var Torgny Mogren och på myrarna spurtade jag om Vegard Ulvang och Marja-Liisa Kirvesniemi. Mest för att norrbaggens och finskans namn lät så töntiga.
Jag var nio år då, gillade nyponsoppa med skivade bananer, jag sprang på skidorna.
En oförstörd pojke.
Nu är jag 30 år, gillar Staropramen och stakar i slowmotion.
En sargad man.
Och på något sätt, mitt i allt, ska jag försöka genomföra ett Vasalopp på sju timmar och 30 minuter.

97: En loser i Mångsbodarna

Länge har jag försökt tysta ner en karaktär i mitt bakhuvud. Efter dagar, veckor eller månader i exil kan den plötsliga hälsa på, utan att boka tid.

Det handlar om mitt andra jag, förlorarjaget, karaktären som hanterar nederlag på ett sätt som skulle få en hel psykologkår att utveckla tidigare obekanta fåror i pannan.

Särskilt på golfbanan har jag förvandlats till en okynnig pojkspoling om saker och ting inte följt det mönster jag konstruerat i tanken. När bollen struntade i mina GPS-utfärdade signaler och landade out-of-bounds, på gränsen till andra kommuner, såg jag inga andra utvägar än att svordomsmumla, kasta järnåttor eller bryta ned putters i mindre beståndsdelar.

Vid 20 års ålder fick jag mitt uppvaknande, i samband med en tourtävling i Lund. En omoget kokande hjärna kunde inte acceptera en treputt och vips hade ännu en putter tvingats till begravning.

Sedan tog jag ett viktigt kliv i tanken – jag skulle aldrig mer låta en dålig prestation diktera reglerna för mitt humör.

Tio år senare avskyr jag visserligen fortfarande att sjunka ner i förlorarens fåtölj, men jag tacklar debacle på ett mer omdömesgillt sätt.

Och i Vasaloppet är detta ett måste. Här får jag inse att jag tillhör det hav av mediokra åkare som hamnar i mitten av resultatlistan.

Vetskapen om att jag är sämre än 7 500 åkare sporrar mig.

Så också insikten att gubbar som kan använda sina magar som airbags utnyttjar vänster spår som omkörningsfil och skriker ”väck!” när de fått upp farten och accelererar om mig i 16 knyck.

Det är deras imaginära ryggar jag tar sikte på, i bakhuvudet, när svettpärlorna dansar ned för kinderna under ännu ett träningspass.

98: Anonyma vallaoister

Av alla fiffiga appar jag laddat ner är Mina utgifter den mest klockrena. I nördig statistikanda har jag i tre månader bokfört hur mina surt förvärvade sedlar, en efter en, hamnat i andras plånböcker.

Ingen annanstans får ett knippe körsbärstomater en ärlig chans att samsas med en bostadsamortering på ett transaktionskonto.

Men framför allt visar uppställningen att jag mer än gärna donerar dinarer på träningsrelaterade prylar. Ni vet hur det är. Ordning och reda, pengar på fredag. In i en sportbutik på lördag och så är pengarna förstörda.

Framförallt är jag en sucker för fästvalla. Jag äger vallaburkar i regnbågens, rastafarins och Bengt Grives alla färger.

I ren villfarelse skulle jag kunna misstas för att vara motionärernas svar på Larry Poromaa. I verkligheten kan jag inte ens rapa upp vad som kvalitetsmässigt kännetecknar XC-, LF-, HF- och VR-burkarna.

Men mitt hyllplan är prydligast i stan. Åsynen av burkarna är som en påse Gott & Blandat för ögonen. Det är vackert i all sin färgskiftande enkelhet.

VasaTösen är, med allt rätt, lite ängslig för min tilltagande konsumtion. Jag ser framför mig hur jag delegeras till Coop för att köpa crème fraîche och dijonsenap för att sedan återkomma med en burk Swix (ny färg!) och en stålstickel.

Hur skulle det tas emot?

Tänk om hon inför näringsförbud på vallaprodukter.

Hemska, svidande tanke.

99: I förfäders spår

Nätta snöflingor faller sakta mot marken i ett villasamhälle där natten redan fällt ut sitt mörka paraply. En ihoprullad matta i garagelängans milda värme fungerar som säte för stunden. Jag lyssnar till ljud som inte hörs.

Nyss tankade jag bilen med 95-oktanigt samtidigt som läste av mejlen i min iPhone. Nu har jag plötsligt bokat in en dejt med 1940-talet, och ett illa tilltygat fotoalbum skickar mig tillbaka till en annan epok, en epok när man var uppkopplad till livet och inte till tekniken.

Verkligheten, den som pågår utanför garagedörren, försvinner genast i ett periferiskt moln.

Exalterat studerar jag bilder som föreställer mamma med armarna tätt slingrade om sina bröder och pappa med sitt pojkaktiga spjuversmajl.

När mormors begravningshäfte dyker upp kan jag inte undgå att leta upp slutpsalmen – Jag har hört om en stad – på Spotify. Som skyfall tappas melankoliskt salt över kinderna.

Sedan hajar jag till. I högerspalten på en sida tornar två bilder upp sig av en elegant man på träskidor.

Morfar.

På det ena kortet bär han nummerlapp, på det andra bara stolthet.

Han vigde stora delar av sitt liv till motionen och idrotten. En varm augustidag 1989 placerade han en serveretur perfekt på baslinjen då kroppen plötsligt sade ifrån. Han föll ihop som en trasa. De vita kläderna smutsades ner av gruset. Livet förorenades av döden.

Jag trycker pekfingret på näsroten, där tårkanalen nynnar, och sveps med av vemodet och saknaden.

Morfar.

Mannen som åkte längdskidor till skolan i Åby på morgnarna och tillbaka till Hult på eftermiddagarna.

Det är i förfäders spår mina drömmar tar vid.

100: Nedräkningen mot Vasaloppet har börjat

Det spritte om flaggtygen, som om de fått liv och kände på sig att våren är på väg. Medvind i Berga by. 13 873 par skidor smekte den torra, hårda snön och förvandlade morgonens tystnad till en ljudlig majbrasa.

Efter 15 sekunder försvann Johans ryggtavla i det högra spåret. Jag försökte leta upp hans nummerlapp i vimlet men gav upp efter ett tag.

Efter backövergången hörde jag stavspetsar knäckas, jag hörde drömmar raseras.

Som armésoldater, ett och två, stapplade vi upp för backen. Efter en halvtimme såg jag den första kilometersmarkeringen. 89 skyltar kvar.

Majbrasan började sakta falna.

Ett och ett halvt år senare påbörjar jag nedräkningen till mitt tredje lopp.

100 dagar kvar.

Häng med.