Nätta snöflingor faller sakta mot marken i ett villasamhälle där natten redan fällt ut sitt mörka paraply. En ihoprullad matta i garagelängans milda värme fungerar som säte för stunden. Jag lyssnar till ljud som inte hörs.
Nyss tankade jag bilen med 95-oktanigt samtidigt som läste av mejlen i min iPhone. Nu har jag plötsligt bokat in en dejt med 1940-talet, och ett illa tilltygat fotoalbum skickar mig tillbaka till en annan epok, en epok när man var uppkopplad till livet och inte till tekniken.
Verkligheten, den som pågår utanför garagedörren, försvinner genast i ett periferiskt moln.
Exalterat studerar jag bilder som föreställer mamma med armarna tätt slingrade om sina bröder och pappa med sitt pojkaktiga spjuversmajl.
När mormors begravningshäfte dyker upp kan jag inte undgå att leta upp slutpsalmen – Jag har hört om en stad – på Spotify. Som skyfall tappas melankoliskt salt över kinderna.
Sedan hajar jag till. I högerspalten på en sida tornar två bilder upp sig av en elegant man på träskidor.
Morfar.
På det ena kortet bär han nummerlapp, på det andra bara stolthet.
Han vigde stora delar av sitt liv till motionen och idrotten. En varm augustidag 1989 placerade han en serveretur perfekt på baslinjen då kroppen plötsligt sade ifrån. Han föll ihop som en trasa. De vita kläderna smutsades ner av gruset. Livet förorenades av döden.
Jag trycker pekfingret på näsroten, där tårkanalen nynnar, och sveps med av vemodet och saknaden.
Morfar.
Mannen som åkte längdskidor till skolan i Åby på morgnarna och tillbaka till Hult på eftermiddagarna.
Det är i förfäders spår mina drömmar tar vid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Åsikter