96: Från oförstörd pojke till sargad man

Det bortglömda hörnet av garaget är en kvarleva från en svunnen tid. 1980-talet har trängt sig in i ett modernt territorium och tagit sig egna friheter. Karhu-skidorna står i givakt mot en dammig vägg, vallan har för länge sedan torkat in och påminner allt mer om Tipex. De blingbling-silvriga pjäxorna gör dem sällskap.
För en sekund försvinner världen och nostalgin skickar mig tillbaka till 1989, då jag flängde omkring på Myrflodammen i Tandådalen med barnslig entusiasm.
Jag fick beröm av mamma och pappa. De tyckte att jag ”sprang fort”. Det här med glid var en finess som varken dem eller jag begrep mycket av.


Skulle även behöva hjälm i
utförsbackarna mot Oxberg.

 Ibland fick jag deras tillåtelse att själv åka iväg på en tvåkilometersslinga, under förutsättning att det var ljust. Då kände jag mig alltid extra vuxen. Jag var Torgny Mogren och på myrarna spurtade jag om Vegard Ulvang och Marja-Liisa Kirvesniemi. Mest för att norrbaggens och finskans namn lät så töntiga.
Jag var nio år då, gillade nyponsoppa med skivade bananer, jag sprang på skidorna.
En oförstörd pojke.
Nu är jag 30 år, gillar Staropramen och stakar i slowmotion.
En sargad man.
Och på något sätt, mitt i allt, ska jag försöka genomföra ett Vasalopp på sju timmar och 30 minuter.