97: En loser i Mångsbodarna

Länge har jag försökt tysta ner en karaktär i mitt bakhuvud. Efter dagar, veckor eller månader i exil kan den plötsliga hälsa på, utan att boka tid.

Det handlar om mitt andra jag, förlorarjaget, karaktären som hanterar nederlag på ett sätt som skulle få en hel psykologkår att utveckla tidigare obekanta fåror i pannan.

Särskilt på golfbanan har jag förvandlats till en okynnig pojkspoling om saker och ting inte följt det mönster jag konstruerat i tanken. När bollen struntade i mina GPS-utfärdade signaler och landade out-of-bounds, på gränsen till andra kommuner, såg jag inga andra utvägar än att svordomsmumla, kasta järnåttor eller bryta ned putters i mindre beståndsdelar.

Vid 20 års ålder fick jag mitt uppvaknande, i samband med en tourtävling i Lund. En omoget kokande hjärna kunde inte acceptera en treputt och vips hade ännu en putter tvingats till begravning.

Sedan tog jag ett viktigt kliv i tanken – jag skulle aldrig mer låta en dålig prestation diktera reglerna för mitt humör.

Tio år senare avskyr jag visserligen fortfarande att sjunka ner i förlorarens fåtölj, men jag tacklar debacle på ett mer omdömesgillt sätt.

Och i Vasaloppet är detta ett måste. Här får jag inse att jag tillhör det hav av mediokra åkare som hamnar i mitten av resultatlistan.

Vetskapen om att jag är sämre än 7 500 åkare sporrar mig.

Så också insikten att gubbar som kan använda sina magar som airbags utnyttjar vänster spår som omkörningsfil och skriker ”väck!” när de fått upp farten och accelererar om mig i 16 knyck.

Det är deras imaginära ryggar jag tar sikte på, i bakhuvudet, när svettpärlorna dansar ned för kinderna under ännu ett träningspass.