71: Från kylan in i värmen

Det fanns en tid när jag föraktade minusgrader, en period av livet då kylan begränsade min vardagsexistens. Jag befann mig i glappet mellan barndom och ungdom – ingen parvel men inte heller tonåring – och tillhörde ett kompisgäng som vintertid älskade att åka slalom i Yxbacken.

När alla andra med osminkad glädje gav sig iväg ut i backen för ännu ett helikopterförsök i ”stora hoppet” var jag tvungen att hämta kraft i värmestugan.

Två åk i taget – sedan levererades värken i tår och fingrar som ett kvitto på att jag umgåtts med kölden någon sekund eller minut för länge.

Jag avskydde att jag var tvungen att ta till defensiva flyktvägar för att överhuvudtaget överleva dagen.

Från stora fönster skickade jag betraktande blickar på alla (misslyckade) försök till fullbordade hopp. Kanelbullen och den varma Oboy-koppen med en klick grädde skulle fungera som tröst, men lindrade bara för stunden. Så fort jag vidrörde tårna och fingertopparna upptäckte jag att de svullnat upp ytterligare.

Jag och minusgrader var ekvationen som den utbildade matematikern inte kunde hitta lösningen på.

Och så fortsatte det. Efter gymnasiet fick jag frisedel från min värnplikt som högvakt vid Slottet i Stockholm. Läkaren skrev ut ett intyg där han bedyrade att jag var intolerant mot kyla. Förmodligen hade jag viss änglavakt, det visade sig nämligen – i efterhand – att jag skulle ha hamnat i det kompani där en soldat vådasköts till döds på borggården.

Tio år senare skidlöper jag på Himmelstalundsfältet, med en sjunkande eftermiddagssol i horisonten och med en flickvän hack i häl i spåret. Celsisus mätare visar 18 röda grader. I ett annat liv, med barndomens och ungdomens etikett, hade jag varit tvungen att uppsöka läkare alternativt spendera en hel weekend i första bästa uppeldade bastu. Nu går jag upp i klinch med kylan – och besegrar den med ett avspänt leende. Jag vet inte om det beror på att jag blivit en tjockis med en med åldern stigande fettprocent (när jag var 20 år hade jag 4% på den skalan), eller om jag bara haft tur. Det är hursomhelst befriande att se att samma pekfinger som förr svullnade upp som en pannstekt chorizo nu vaktas av rött guld och osynliga värmesensorer.

När jag efter 31 minuters högintensiv stakning kommer i ”mål” noterar jag ett par leende ögonkast. Jag vänder mig om men inser efter en stund att jag är objektet i centrum. När Jennie skidar fram till min undsättning kommer kommentaren:
”Men Gud, du ser ut som Jultomten.”

Hon halar fram kameran och knäpper en bild. Och, jodå, det växer iskristaller i mitt skägg. Och i hennes flätor.

Vi skrattar åt varandra, packar in skidorna i bagageluckan och tar sikte på ett värmande bubbelbad på andra sidan stan.

Väl där slår jag upp min favoritbok – ”Vasaloppet – i Fäders spår” av Lars Nylin och Torbjörn Nordvall. Dagen till ära bläddrar jag fram till avsnittet om det klassiska köldloppet från 1987. Jag flinar åt en av alla män som fick sitt skägg friserat av snö och is. En av alla dem som vägrade ge upp trots att 30 rödmarkerade illbattingar gjorde allt för att få honom att omvärdera.

För säkerhets skull gör jag mig redo för en köldloppsrepris 2011.

Minusgrader är inte längre mina fiender.

81: Hånad av pulsklockan

Ljudet vägrade försvinna. Hur hårt jag än tryckte skidorna mot isrälsen var det som om pipandet ville ha ensamrätt på lätesskalan.

Irritationen växte. Långa diagonala stavtag förvandlades till ryckiga rörelser där benen och armarna arbetade i symbios för att göra livet surt för mig.

Till slut kapitulerade jag och stannade tvärt för att undersöka varför pulsklockan skickade ut retfulla varningssignaler.

Det var då jag upptäckte tre siffror som lite lagom spydigt ville påskina att jag hade ena pjäxan i snön och den andra i himlen.

188.

Hundraåttioåtta.

Jag skakade klentroget på huvudet, vägrade inse att pulsvärdet speglade verkligheten och började istället formulera en snarstucken stämningsansökan till Garmin. Naturligtvis handlade det om ett tillverkningsfel. Ingen normal individ har 188 i puls under ett normalhårt träningspass.

Två minuter senare, när jag lugnat ner mig en smula, hördes ett nytt ljud. Det lät som om ett grymtande sagodjur ställde sig i beredskap att gå till attack. Innan jag hann gå in i försvarsställning insåg jag att ljudet tillhörde min egen andhämtning.

Med närmast panisk blick minns jag hur jag kopplade samman den nyinköpta pulsklockan med datorn i jakten på bekräftelsen jag inte ville ha.

Min pulskurva påminde om ett ståtligt bergsmassiv, om en alptopp utan ände.

Sedan dess har två år hunnit passera. Konditionen har slipats upp, tekniken förbättrats men mina pulsvärden ser fortfarande ut som Huascarán.

Det spelar ingen roll om jag ska jogga de tjugo meterna från bilen till parkeringsautomaten eller bara promenera från köket till tv-rummet. Enligt min pulsmätare är alla rörliga aktioner en påfrestning för systemet i stil med en nära döden-upplevelse.

Därför slank frukostjuicen ner under tystnad när jag förra veckan, med nervig mage, betraktade nyfallna snöflingor utanför ett av Stockholms alla hotellfönster. Tiden var inne. Om två timmar skulle jag få kvittot på varför min kropp av alla kroppar är inställd på att leka berg-och-dalbana i samband med träning.

Jag hade bokat in en tid för fystest på Sport Support Center. Innerst inne var jag inställd på det värsta utlåtandet, en dom som förkunnade att jag: ”bör sluta träna – din kropp håller inte”.

Men när Christer Skog betraktade graferna på dataskärmen gjorde han det utan bekymmersrynkor i ansiktet.

”7,30 i Vasaloppet är inte helt orealistiskt”, sa han.

”Möjligheterna att kapa 40 minuter mot fjolårets tid finns. Men då måste du lägga om din träning helt.”

I två år, och 70 mil, har jag i enfaldens tecken tränat så tävlingslikt som möjligt – kväll efter kväll – i jakten på bättre tider och lägre puls.

Oavsett om jag planerat in sex kilometer, 1,2 mil eller tre mil på träningsagendan har det inneburit full fräs från start till stup.

Huvudet har värkt, magen har sagt ifrån, lederna har skrikit och tiderna har sjunkit. Om än långsamt.

Men pulsen… den har varit konstant oförändrad.

De närmaste fyra veckorna har jag därför fått mitt längdåkningslivs största utmaning. Istället för att ligga i en snödriva och kippa efter andan eller tio års åldersreducering ska jag nu glida omkring med 135 i genomsnittspuls för att på sikt förbättra min uthållighet.

135 låter väl inte så farligt lågt, tänker ni. Men då glömmer ni att jag bor i en felkonstruerad kropp där 135 i princip är synonymt med djupsömn. Ska jag hasa runt i ett spår med den andningen åker jag i slowmotion.

Det räcker med ett (!) rejält stavtag för att klockan ska börja pipa.

Tålamodets tid börjar nu.

89: Evertsberg skrämmer skiten ur mig

Få saker skrämmer skiten ur mig. Men ge mig tvillingarna i The Shining, en AIK-hörna på Parken i 93:e minuten eller Evertsberg och jag gör i brallan.
Ständigt detta Evertsberg. Är livrädd för det stället.
2009 var jag så trött att jag, samtidigt som jag hällde i mig blåbärssoppa, ställde mig på foten av ett betongstaket. Inte jättebra varken för vallan eller strukturen...
Och i våras hann jag knappt passera ”Bergspriset”-portalen innan jag blev intim med snön och stönade av smärta. Utan assistans av flickvän, kompisar och tillkallad sjuksyrra hade jag förmodligen legat kvar i en snödriva där än i dag.
Vad det berodde på? I ett halvår trodde jag att det rörde sig om muskulära kramper, eftersom jag till skillnad från Ronaldo inte gör 850 situps om dagen. Men boven var en annan – Enervit-tabletterna. Eftersom jag slarvade med vattenintaget drabbades jag tidigt av uttorkning och mildare krampbesvär. För att dämpa värken proppade jag i mig tablett efter tablett och hivade iväg tomma Enervit-rör i en hastighet som skulle få Di Leva att klimathotsprotestera.
Magen sade visst ifrån på sitt speciella sätt.
Och jag hamnade i Evertsberg i något som säkert motsvarade en kämpig BB-förlossning.

90: Han hade puls

I vanliga fall låter jag svingen göra jobbet och får se bollen röra sig i en pålitlig skruv från höger till vänster. Nu är trettonde fairwayn klädd i vinterns enkla kulör, och Klingas golfbana har blivit en tillfällig bostad för skidlöpare.

Jag och Kalix delar spår med ett kompakt mörker och en pannlampsbeklädd man ute på fältet. Vi är kvällens jagade byten. Skenet från hans lampa kommer allt närmare och fungerar som tändvätska när backen upp mot sexans tee bränner i de saxande benen.

Med jämna mellanrum slänger jag ett par vakande blå mot pulsklockan. Sifferromantikern i mig gör små jämfotahopp av lättnad när de tre siffrorna aldrig kämpar sig över 180.

När jag med diagonala skär kommer upp i höjd med klubbhuset, och varvning, är tre rundor avklarade.

Men inte 54 hål denna gång. Utan 1,55 mil.