I vanliga fall låter jag svingen göra jobbet och får se bollen röra sig i en pålitlig skruv från höger till vänster. Nu är trettonde fairwayn klädd i vinterns enkla kulör, och Klingas golfbana har blivit en tillfällig bostad för skidlöpare.
Jag och Kalix delar spår med ett kompakt mörker och en pannlampsbeklädd man ute på fältet. Vi är kvällens jagade byten. Skenet från hans lampa kommer allt närmare och fungerar som tändvätska när backen upp mot sexans tee bränner i de saxande benen.
Med jämna mellanrum slänger jag ett par vakande blå mot pulsklockan. Sifferromantikern i mig gör små jämfotahopp av lättnad när de tre siffrorna aldrig kämpar sig över 180.
När jag med diagonala skär kommer upp i höjd med klubbhuset, och varvning, är tre rundor avklarade.
Men inte 54 hål denna gång. Utan 1,55 mil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Åsikter