71: Från kylan in i värmen

Det fanns en tid när jag föraktade minusgrader, en period av livet då kylan begränsade min vardagsexistens. Jag befann mig i glappet mellan barndom och ungdom – ingen parvel men inte heller tonåring – och tillhörde ett kompisgäng som vintertid älskade att åka slalom i Yxbacken.

När alla andra med osminkad glädje gav sig iväg ut i backen för ännu ett helikopterförsök i ”stora hoppet” var jag tvungen att hämta kraft i värmestugan.

Två åk i taget – sedan levererades värken i tår och fingrar som ett kvitto på att jag umgåtts med kölden någon sekund eller minut för länge.

Jag avskydde att jag var tvungen att ta till defensiva flyktvägar för att överhuvudtaget överleva dagen.

Från stora fönster skickade jag betraktande blickar på alla (misslyckade) försök till fullbordade hopp. Kanelbullen och den varma Oboy-koppen med en klick grädde skulle fungera som tröst, men lindrade bara för stunden. Så fort jag vidrörde tårna och fingertopparna upptäckte jag att de svullnat upp ytterligare.

Jag och minusgrader var ekvationen som den utbildade matematikern inte kunde hitta lösningen på.

Och så fortsatte det. Efter gymnasiet fick jag frisedel från min värnplikt som högvakt vid Slottet i Stockholm. Läkaren skrev ut ett intyg där han bedyrade att jag var intolerant mot kyla. Förmodligen hade jag viss änglavakt, det visade sig nämligen – i efterhand – att jag skulle ha hamnat i det kompani där en soldat vådasköts till döds på borggården.

Tio år senare skidlöper jag på Himmelstalundsfältet, med en sjunkande eftermiddagssol i horisonten och med en flickvän hack i häl i spåret. Celsisus mätare visar 18 röda grader. I ett annat liv, med barndomens och ungdomens etikett, hade jag varit tvungen att uppsöka läkare alternativt spendera en hel weekend i första bästa uppeldade bastu. Nu går jag upp i klinch med kylan – och besegrar den med ett avspänt leende. Jag vet inte om det beror på att jag blivit en tjockis med en med åldern stigande fettprocent (när jag var 20 år hade jag 4% på den skalan), eller om jag bara haft tur. Det är hursomhelst befriande att se att samma pekfinger som förr svullnade upp som en pannstekt chorizo nu vaktas av rött guld och osynliga värmesensorer.

När jag efter 31 minuters högintensiv stakning kommer i ”mål” noterar jag ett par leende ögonkast. Jag vänder mig om men inser efter en stund att jag är objektet i centrum. När Jennie skidar fram till min undsättning kommer kommentaren:
”Men Gud, du ser ut som Jultomten.”

Hon halar fram kameran och knäpper en bild. Och, jodå, det växer iskristaller i mitt skägg. Och i hennes flätor.

Vi skrattar åt varandra, packar in skidorna i bagageluckan och tar sikte på ett värmande bubbelbad på andra sidan stan.

Väl där slår jag upp min favoritbok – ”Vasaloppet – i Fäders spår” av Lars Nylin och Torbjörn Nordvall. Dagen till ära bläddrar jag fram till avsnittet om det klassiska köldloppet från 1987. Jag flinar åt en av alla män som fick sitt skägg friserat av snö och is. En av alla dem som vägrade ge upp trots att 30 rödmarkerade illbattingar gjorde allt för att få honom att omvärdera.

För säkerhets skull gör jag mig redo för en köldloppsrepris 2011.

Minusgrader är inte längre mina fiender.