81: Hånad av pulsklockan

Ljudet vägrade försvinna. Hur hårt jag än tryckte skidorna mot isrälsen var det som om pipandet ville ha ensamrätt på lätesskalan.

Irritationen växte. Långa diagonala stavtag förvandlades till ryckiga rörelser där benen och armarna arbetade i symbios för att göra livet surt för mig.

Till slut kapitulerade jag och stannade tvärt för att undersöka varför pulsklockan skickade ut retfulla varningssignaler.

Det var då jag upptäckte tre siffror som lite lagom spydigt ville påskina att jag hade ena pjäxan i snön och den andra i himlen.

188.

Hundraåttioåtta.

Jag skakade klentroget på huvudet, vägrade inse att pulsvärdet speglade verkligheten och började istället formulera en snarstucken stämningsansökan till Garmin. Naturligtvis handlade det om ett tillverkningsfel. Ingen normal individ har 188 i puls under ett normalhårt träningspass.

Två minuter senare, när jag lugnat ner mig en smula, hördes ett nytt ljud. Det lät som om ett grymtande sagodjur ställde sig i beredskap att gå till attack. Innan jag hann gå in i försvarsställning insåg jag att ljudet tillhörde min egen andhämtning.

Med närmast panisk blick minns jag hur jag kopplade samman den nyinköpta pulsklockan med datorn i jakten på bekräftelsen jag inte ville ha.

Min pulskurva påminde om ett ståtligt bergsmassiv, om en alptopp utan ände.

Sedan dess har två år hunnit passera. Konditionen har slipats upp, tekniken förbättrats men mina pulsvärden ser fortfarande ut som Huascarán.

Det spelar ingen roll om jag ska jogga de tjugo meterna från bilen till parkeringsautomaten eller bara promenera från köket till tv-rummet. Enligt min pulsmätare är alla rörliga aktioner en påfrestning för systemet i stil med en nära döden-upplevelse.

Därför slank frukostjuicen ner under tystnad när jag förra veckan, med nervig mage, betraktade nyfallna snöflingor utanför ett av Stockholms alla hotellfönster. Tiden var inne. Om två timmar skulle jag få kvittot på varför min kropp av alla kroppar är inställd på att leka berg-och-dalbana i samband med träning.

Jag hade bokat in en tid för fystest på Sport Support Center. Innerst inne var jag inställd på det värsta utlåtandet, en dom som förkunnade att jag: ”bör sluta träna – din kropp håller inte”.

Men när Christer Skog betraktade graferna på dataskärmen gjorde han det utan bekymmersrynkor i ansiktet.

”7,30 i Vasaloppet är inte helt orealistiskt”, sa han.

”Möjligheterna att kapa 40 minuter mot fjolårets tid finns. Men då måste du lägga om din träning helt.”

I två år, och 70 mil, har jag i enfaldens tecken tränat så tävlingslikt som möjligt – kväll efter kväll – i jakten på bättre tider och lägre puls.

Oavsett om jag planerat in sex kilometer, 1,2 mil eller tre mil på träningsagendan har det inneburit full fräs från start till stup.

Huvudet har värkt, magen har sagt ifrån, lederna har skrikit och tiderna har sjunkit. Om än långsamt.

Men pulsen… den har varit konstant oförändrad.

De närmaste fyra veckorna har jag därför fått mitt längdåkningslivs största utmaning. Istället för att ligga i en snödriva och kippa efter andan eller tio års åldersreducering ska jag nu glida omkring med 135 i genomsnittspuls för att på sikt förbättra min uthållighet.

135 låter väl inte så farligt lågt, tänker ni. Men då glömmer ni att jag bor i en felkonstruerad kropp där 135 i princip är synonymt med djupsömn. Ska jag hasa runt i ett spår med den andningen åker jag i slowmotion.

Det räcker med ett (!) rejält stavtag för att klockan ska börja pipa.

Tålamodets tid börjar nu.